bbb
Dagligt
December 2013
Katie
Exeggutor.seWonders, wonders
01:50:13 | 
Jag hatar nätterna. Det har jag alltid gjort. Alla mina tankar kommer upp i huvudet och jag kan inte sova. Jag känner mig alltid helt annorlunda på natten än på dagen. Allt ändras, allt blir läskigare, annorlunda. Jag finner aldrig någon ro på nätterna, jag är alltid orolig eller nervös. Och ska jag vara helt ärlig, så är jag fortfarande rädd för mörkret. Inte för att det är mörkt, utan för vad som kan finnas i det. Ska jag vara ännu ärligare är jag fortfarande rädd för monster under sängen, eller i garderoben. Jag kan inte sova med en öppen garderob. Det är bara det att monstrena har ändrats. Blivit läskigare. Verkligare, etc etc. Jag är inte så rädd att jag inte kan sova, eller måste ha en nattlampa, jag är inte rädd riktigt, jag är bara orolig. Fantasin flödar.. Jag tycker helt enkelt inte om natten, och ändå är jag en kvällsmänniska. Jag hatar att vara uppe på morgonen, men det är bara för att jag är lat. Och jag kan inte sova på nätterna, det har jag aldrig kunnat. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft sömnproblem. Vilket gör att jag alltid somnat sent, vilket gör att jag alltid vaknat sent. Det är där den vanan kommer från. Bara att jag bytt ut sömnlösheten mot att sitta uppe istället. Jag hatar när jag inte kan sova, för det enda jag kan göra då är att tänka. Och jag vill inte tänka vilket gör att jag hittar på olika scenariun som jag vill ska inträffa eller borde ha gjort, vilket leder till att jag måste koncentrera mig på att hitta på bra, verklighetstrogna scenarium, annars tappar jag intresset och tankarna jag inte vill ha kommer. Ser ni mitt problem? Det är inte lätt.. Vilka tankar kommer, kanske ni undar.. Vad har du för problem kanske ni undrar, ni som känner mig kanske inte ens tror att jag har några problem, but I do. I really do. Inget jag vill prata om här dock. Eller överhuvudtaget. Det är en annan sak, jag har alltid varit bra på att dölja mina riktiga känslor. Att vara glad när jag bara känner för att vara allt utom det. Den enda känslan jag inte riktigt kan dölja är när jag blir besviken och så måste jag dölja att jag inte alls är det, eller när jag få något jag inte tycker om, att då låtsas som om jag gör det är skit svårt. Jag kan inte, då bubblar besvikelsen upp och syns i hela mitt ansikte. Inte alls bra.
¨
Usch, jag hatar när jag klagar, vilket jag kind of gör nu, det påminer mig bara om hur lik jag är alla i min släkt som klagar över allt. Fast jag klagar annorlunda än dom, dom klagar i självömkan, vilket jag hoppas att det inte är det jag gör. Lite svårt att förklara..
¨
Nej, nu ska jag för tusan sluta. Jag vill inte klaga, och ändå tycker jag om att göra det, för inte ni? Det är så skönt..
¨
Klaganing slut för ett tag, hoppas jag. Jag kommer inte skriva mer här om det på ett tag iallafall, så ja, inläggetär väldigt tråkigt. Ville bara skriva av mig lite, halv klaga lite.. Don't judge me. Hejdå.
Trackback